Operationsdagen började med lämning av barnen på morgonen. Sen hämtade mamma och pappa upp mig för resa till Malmö. Vi hade så trevligt i bilen, de var så förvånade at jag var så pigg och glad och inte alls nervös! Men detta skulle ju bli mitt livs operation, jag hade ju längtat efter den här dagen! Vi fikade i Lyckeby, och var framme i Malmö ungefär kl 12. Då gick vi på Triangelns Köpcentrum. Vi virrade mest runt där och letade solglasögon till mig i varenda affär, utan framgång. Det var ett måste att ha det efter operationen, och jag trodde inte att reklamglasögonen vi hittat i en låda hemma skulle ge ordentligent skydd.... Jag har ju liksom inte behövt ha solglasögon tidigare. Vi åt inne på Triangeln, sen körde vi till centrum, för att hämta ut mina tre sorters ögondroppar på Apoteket (de kostade 453 kronor!!) ,och sedan var det dags. Mamma och pappa följde med till Vårdas dörr, för att se var de skulle hämta mig sedan, sen gav de sig iväg för att shoppa.

Inne på kliniken fick jag lämna ett underskrivet medgivandeformulär och ett kvitto på att jag betalat in pengarna, hos receptionisten. Sedan tog hon med mig in i ett rum där hon gav mig lokalbedövande droppar. Hon frågade om jag ville ha en lugnande tablett, men jag tackade nej.  Sedan fick jag sitta ut och vänta.

Efter en liten stund kom sjuksköterskan Jonas och tog med mig för syntest. Därefter fick jag få in till läkaren Hans undersökningsrum. Läkaren ställde där lite konstiga frågor om mina nuvarande glasögon... Han undrade om jag såg bra med dem och om jag blev trött i ögonen framåt kvällen. Det hade visat sig att deras syntest visade att jag inte behövde så starka glasögon som jag hade... Det var därför Jonas gjort ett nytt syntest på mig. Men det stämde exakt med det jag gjot hos dem sist. Alltså har jag gått omkring med för starka glasögon. Jävla Synoptik!!!

Läkaren lyste mig i ögonen, och såg att jag var väldigt torr. Därför var det bra att jag skulle göra en Lasek-operation, eftersom hornhinnan då byts ut. Jag kanske skulle ha tur att hornhinnan som växte fram skulle vara bättre, och inte lika torr.

Efter lite till väntan i väntrummet, tog Jonas med mig in i "omklädningsrummet". Där fick jag sätta på mig hår- och skoskydd, och sedan var det dags för operationen. Jag fick lägga mig på en brits med en "skål" för bakhuvudet. Läkaren satt sedan bakom mig. Han började med att spärra upp ögonen, med en ring (ungefär en sån man blåser såpbubblor med). Sedan skulle jag fokusera på en röd prick i 20 sekunder. Under tiden hällde han en alkohollösning i ögat. Sedan sprutade en sköterska vatten i ögat, det var obehagligt! Jag ville blinka, men kunde inte. Efter det kunde hornhinnan tas bort. Sen fick jag återigen fokusera på pricken, medan läkaren arbetade med lasern. Detta tog 30 sek. Jag kände att det luktade bränt. Ny sköljning med vatten , sedan sattes bandagelinsen in, och ena ögat var klart. Sedan gjordes likadant med det andra.

Efter försvann läkaren direkt, och Jonas tog hand om mig. Jag sa: vågar jag titta nu? och när jag satte mig upp kunde jag se själv! Det var väldigt kornigt, men jag kunde se utan glasögon! Jag fick ta av mig mina "fina" skydd, sedan fick jag sätta mig i ett vilorum, med sköna vilstolar, dämpad belysning och ljus tända. Jonas frågade om jag ville ha ostmacka och kaffe. Medan han fixade det, passade jag på att ringa pappa och Putte.
 
Efter en stund kom en gullig tjej som hette Charlotte med fikat. Hon sa att jag skulle få fika ifred, sen skulle jag få information av henne. När hon kom tillbaka, fick jag ett papper med all information. Hon sa att hon skulle berätta allt som stod där också, eftersom jag inte skulle kunna läsa på pappret. Jag skulle ta ögondropar var 10:e minut de första dygnen, inte sitta vid datorn eller tv:n, ha solglasögon på, och vila ögonen så mycket som möjligt. Jag fick två andra sorters ögondroppar, och ett helt gäng med smärtstillande, både ögondroppar och tabletter.
Efter denna information var allt klart! Jag hade bara varit där i strax över en timme! När jag kom ut i väntrummet satt mamma där och väntade. När vi gick ut ville hon hålla mig under armen som stöd, men jag sa att det inte var nåt fel på mig, jag kände mig jättepigg!

Vi började resan hemåt.  Vi hjälptes åt att hålla reda på 10 minutersintervallerna hela tiden. Det hade hunnit bli mörkt ute, men som tur var hade pappa belysning i backspegeln, så jag såg vad jag gjorde, och kunde ta dropparna utan att vi behövde stanna varje gång.

När vi närmade oss Småland började jag känna mig jättetrött och synen blev  sämre igen. När jag kom hem fick jag jätteont. Då tog jag smärtstillande droppar OCH tabletter och gick och la mig med en ögonmask. Som tur var försvann smärtan av detta, och jag fick sova hela nattten.