Nu är vi hemma från skolan, jag och barnen. Jag var första timmarna hos Olle i förskoleklassen och hälsade på, sen var jag i Majas klass. Det var så klart jätteroligt att få se hur de har det, och vad de gör på dagarna, mina underbara små!

Men jag blev verkligen bekymrad. Vart är alla resurser?? I Majas klass finns en kille som förstör för hela klassen, både när det är lektion och rast. Han är totalt oberäknelig, börjar slåss utan att de andra har gjort något tex. Och på lektionerna förstör han så mycket så att det är omöjligt för läraren att bedriva undervisning.

Hur kan ett barn få förstöra för 19 andra? Alla de andra sitter snällt och stilla, lyssnar på vad läraren säger, och engagerar sig i uppgifterna. Ofta ofta fick de sitta och vänta för att läraren fick fösa/bära/putta ut honom ur klassrummet till ett intilliggande rum, där han fick vara och "vila"  tills han lugnat ner sig.

Det är självklart synd om den här eleven också, han kan ju inte må särskilt bra. Men ännu mer synd tyckte jag om både läraren och de andra eleverna. Skolan behöver ju mer pengar! Såna här barn måste ju få gå i särskild klass, eller i allafall ha en assistent.

Så jag känner mig både beklämd och glad över att ha varit med idag, som ni förstår. OCH jag har än en gång insett att jag valde rätt när jag beslutade mig för att inte jobba som lärare längre! Jag skulle aldrig, aldrig palla med det, det har jag insett ännu mer efter idag.